Olika

Det är lustigt att barn kan vara så olika. Så olika varandra, fast vi behandlar dem på samma sätt.

Eller inte alls konstigt som min kära make säger "för de är ju två helt olika personer". Till och med barnens kusiner (som både är enäggstvillingar och har vuxit upp tillsammans och på samma sätt) är ju olika. Det om något är fascinerande.

Innan jag själv blev förälder hade jag en idé om barn som "ett tomt blad" man kunde forma. Jag blir mer och mer övertygad om motsatsen, att barn har sina alldeles egna personligheter redan från början. Det vi kan lära dem är hur de ska förhålla sig till sig själva. Hur de ska hantera sina egna personligheter i relation till världen. Och det är förståss inte så bara det!

Samma barn är också så olika sig själva från en fas till en annan.

Bärsjal, till exempel, älskade Ronja. Hon kunde sitta i den hur länge som helst. Gå och handla? Perfekt! Åka buss? Check! Möte? Javisst!

Jag hade Idun i börsjal när jag lämnade och hämtade Ronja på förskolan första månaden, typ. Sedan har hon vägrat. Inte liksom tröttnat lite fortare än Ronja gjorde, utan tröttnat från sekund ett.

Och trotts att jag vet att alla bebisar utvecklas snabbt och att det således ändras snabbt vad de gillar och hur de funkar så har jag fastnat i tänket att "nej, bärsjal funkar inte med den här".

Tills denna veckan. När vi hitta vad jag kallar ett kompromissknyt. Inte stadigt nog för att jag ska kunna släppa henne, så en hand/arm är låst, men avlastar ändå betydligt och håller framför allt ungen på plats så att hon inte glider ner hela tiden vilket hon gör om man bara bär på höften. Och samtidigt kan hon vrida och vända sig tillräckligt för att vara nöjd. Idag till pch med somnade hon. Hon! I en bärsjal!