Mammigheter

Att kunna komunicera med sitt barn är något som från början fascinerade mig och som jag hela tiden längtar efter att kunna göra bättre. Nu har vi kommit ganska långt, Ronja visar tydligt vad hon menar även om hon inte kan några ord ännu, så den första tidens frustration över att inte alls veta vad hon tänker har börjat lägga sig. Jag hade tidigt intentionen att lära henne (och mig) babytecken för att kuna kommunicera ännu mer och tidigare.  Läs mer om det här.  Nu kommer vi till den stora frågan: hur går det? Ronja har lärt sig de "vanliga" tecknen: - Vinka betyder hejdå. Eller hej. Eller bara "här är jag, titta på mig". - Skaka på huvudet betyder tokeri/bus. Typ "ha ha, vad rolig du är mamma" om jag gör en knasig min, eller "hallå, lek med mig, jag är på bushumör!" - Peka betyder titta där. Den här helgen har hon pekat på allt. Vi har gjort vårt bästa för att benämna allt hon kan tänkas mena. - Klappa händerna betyder bra. Eller bara

Jag har stött på folk som säger att det inte finns några dåliga föräldrar. Det är rent löjligt. Det finns föräldrar som misshandlar och till och med dödar sina barn. Det finns föräldrar som låter sina barn gå utan mat för att de lägger pengarna på droger. Det finns föräldrar som intalar sina barn att de är värdelösa eller tvingar dem att begå brott. Det räcker inte att "alla gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar". Vissa är helt enkelt dåliga föräldrar. Något som däremot inte finns är perfekta föräldrar. Dygnets timmar räcker helt enkelt inte till att planera och genomföra alla aktiviteter som ska främja barnets motoriska, kognitiva och språkliga utveckling och laga näringsriktigt balanserad barnmat av egenodlade ekologiska råvaror och ha ett välstädat, kemikaliefritt och plastfritt hem och vara en god förebild som visar hur man lever ett harmoniskt, jämstält och produktivt liv. Inte om man ska ha tid att umgås med barnet i alla fall. Det händer att