En saga
Och det är en sån skön insikt att ha nu när nummer två är liten: man måste inte gilla att leka. Det är bara några år tills det går att göra riktiga saker ihop, om än med ganska mycket begränsningar. Jag visste ju det redan innan. Det är ju en sån där sak som folk säger, som man läser. Men det blir en annan sak när man upplever det själv.
En sak som jag har drömt om att få göra tillsammans är att hitta på sagor. (I mitt huvud spinner det förståss iväg till hela serier med utgivna barnböcker och andra omöjliga projekt...) Och nu har det faktiskt börjat! Länge har det låtit: "Berätta om trollet, mamma!" "Berätta om dockan, mamma!" "Berätta om moroten, mamma!" och så har jag fått hitta på historier. Jättekul för det mesta, men ibland när alla är hungriga och trötta och man redan har berättat 15 sagor undrar man vad man har gett sig in på.
Men nu i veckan har det äntligen lossnat så att hon spontant slänger ur sig "och då kom en massa sniglar" eller "hon letar efter sin mamma" eller "han satt i ett träd" även om det fortfarande är jag som står för huvuddelen av berättandet. En av de första sådana sagorna blev så bra att hon har bett mig berätta den igen och igen. Jag tänkte dela med mig av den:
Det var en gång ett troll som hade ett stort päronträd och gick och väntade på att päronen skulle mogna.
Då kom en massa sniglar krypande rakt emot trädet och sa:
"Ha ha, vi ska äta upp alla dina päron".
"Åh nej", sa trollet, "ät inte upp mina päron, vad ska jag då göra päronsaft av?"
"Joho", svarade sniglarna, "vi tänker äta upp vartenda ett!"
Då tog trollet fram sin största spade och grävde en djup grop som en vallgrav runt hela trädet. Det tog halva dagen och när han var klar var han så trött att han gick och la sig och sov hela natten.
På morgonen när han kom ut såg han att alla sniglar hade krupit ner i gropen och upp igen på andra sidan och fortfarande var på väg rakt mot päronträdet.
"Snälla sniglar", sa trollet, "ni måste låta bli mina päron, vad ska jag annars göra päronsaft av?"
"Nähä", sa sniglarna, "vi tänker äta upp vartenda ett!"
Då letade trollet på nätet och i böcker och bestämde sig för att bygga ett snigelstaket. Han snickrade staket och satte upp koppartråd hela dagen. När han var klar var han jättetrött, men han stannade uppe halva natten för att se att det fungerade. Sniglarna kröp upp på stacketet, kom emot koppartråden och vände, kröp upp på ett annat ställe, kom emot koppartråden och vände. Till slut gick han och la sig.
Men under natten föll en gren ner från äppleträdet och la sig över staketet. Alla sniglarna kröp över grenen och så var de i alla fall innanför staketet och på väg rakt mot päronträdet.
"Näää", sa trollet, "dumma sniglar! Ni får inte äta upp mina päron! Vad ska jag då göra päronsaft av?"
"Joho", sa sniglarna", vi tänker äta upp vartenda ett.
Då gick trollet till sin granne Trollvar, som också hade päronträd och frågade:
"Hur gör du för att sniglarna inte ska äta upp dina päron?"
"Det gäller att vara lite listig" sa Trollvar, "man får lura dem."
"Men hur har du gjort det?"
Till slut gick Trollvar med på att berätta och viskade i trollets öra hur han hade gjort.
"Så ska jag också göra", sa trollet "tack då mycket!"
Sedan letade han upp några päronformade stenar och så målade han dem gröna så att de såg ut som päron. När sniglarna tittade åt ett annat håll la han dem under päronträdet. När sniglarna kom fram såg de att några päron redan hade trillat ner och låg på marken. Eftersom de var hemskt sugna på saftiga päron så började de naturligtvis med dem. Men...
"Tvi, blä, aj! Det här var ju inget päron, det var ju en sten!"
Sniglarna kröp genast vidare till nästa päron istället. Men...
"Det var också en sten!"
"Vad är det här för dåligt päronträd som bara gör stenpäron? Det går ju inte att äta. Sämsta päronträdet någonsin!"
Och så kröp sniglarna arga därifrån.
Vid det laget hade päronen mognat så trollet plockade dem och gjorte päronsaft som räckte ett helt år.
Kommentarer
Skicka en kommentar