Jämställdhet
Hej internationella kvinnodagen och hej ångesten över allt man fortfarande gör fast man vet att man inte borde. Vi borde ju vara jämställda nu. Så varför ägnar jag fortfarande en kväll åt att städa köket medan J sitter vid datorn? Varför har jag slutat tjata om att han ska lägga sin egen tvätt i tvättkorgen? Varför går jag med på att han förlitar sig på mig när det gäller att ha kalas uppskrivna i allmanackan och presenter inköpta? Jag tycker ju att jämställdhet är viktigt. Jätteviktigt. Och jag vet ju att bästa sättet att föra vidare hälsosamma värderingar och beteenden till sina barn är att själv leva på det sättet. Ändå lyckas jag inte. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så här. Jag vill börja med att skicka en varm tanke till er som känner likadant. Kan vi en gång för alla sluta inbilla oss att man måste leva som man lär? Man måste inte vara perfekt på alla plan för att få lov att ha en åsikt. Man måste inte leva i en jämställd relation för att få lov att kalla sig fem