Mammigheter

Nu har det hänt. Ronja gråter inte när jag lämnar henne på förskolan längre. Jag tror att det har att göra med hennes trygga och sorglösa personlighet, att hon tycker om andra barn och att vi föräldrar gör vårt bästa för att förmedla inställningen att förskolan är något bra - men framför allt den fantastiska förskolepersonalen. Även de dagar hon fortfarande grät när jag lämnade henne brukade jag tjuvkika genom fönstret och se hur hon visserligen inte är glad än, men inte heller grät efter mig, utan tryckte sig mot en av sina "fröknar" för tröst och närhet. Jag har blivit varnad för att det ska kännas dubbelt när ens barn börjar ty sig till andra, och så svårt som jag hade att ens släppa taget om henne de första månaderna trodde jag att det skulle bli svårt, men min oro har varit helt obefogad. Det känns bara otroligt fint. En annan obefogad oro har varit att över huvud taget låta Ronja börja på förskolan så pass tidigt. Som förälder får man höra både skräckexempe

Det har varit en galen vecka. Ronja har varit förkyld, inte kunnat sova på nätterna och inte kunat gå på förskolan på dagarna. Jag och Jimmy har också varit förkylda och trötta, samtidigt som jag har jobbat både dagar, nätter och kvällar. Mjölken är slut i kylskåpet, matlådorna är slut i frysen och det behöver städas precis överallt i hela lägenheten. Men trots sömnbrist och oordning har jag lyckats hålla humöret uppe. Jag njuter av att tillbringa tid med Ronja, även om det bara har blivit korta stunder. Jag ger Jimmy en extra kram, bara för att. Jag tar mig tid att titta på de vackra höstlöven och kända den friska vinden i ansiktet när jag går till bussen. Jag uppskattar livet, även när det inte är perfekt. Det var i somras, en annan kaosvecka när jag var schemalagd under alla dygnets timmar, som jag på allvar insåg att det är enda sättet att ha ett bra liv. Jimmy och Ronja var hos farmor och farfar på landet, medan jag åkte hem en dag tidigare för att förbereda mig för att jo