Mammigheter

Igår anmälde jag mig som givare av bröstmjölk - igen. Jag gjorde samma sak när jag ammade Ronja. Jag har ju inte kunnat lämna blod under tiden jag var gravid och kommer nog inte kunna göra det på ett tag heller med tanke på hur mycket blod jag förlorade, så det känns fint att kunna bidra med något annat i stället. Och vem vill inte bidra till att rädda för tidigt födda barn om man kan? Efter lite ifyllda papper, ett blodprov och prov på mjölken blir man godkänd som givare och kan lämna så mycket eller lite mjölk man vill mot en liten summa pengar. Man får också möjlighet att låna en bröstpump utan kostnad under tiden man ger mjölk. Under 1900-talets början fanns på många håll i Sverige så kallade mjölkdroppar - inrättningar som med hjälp av donerade pengar tillhandahöll steriliserade och standardiserade komjölksblandningar åt barn under ett år "från meddellösa familjer" där modern enligt läkare "är oduglig som amma". Med början 1920 omvandlades dessa mjölkdr

Nu har det gått tre veckor sedan Idun föddes. Jag har återhämtat mig betydligt och gläds åt de små sakerna. I fredags hade jag "riktiga" byxor på mig för första gången. Idag var vi ute med båda barnen i vagn på en (kort) promenad. Vad som verkligen har slagit mig så här långt är att det svåra med att vara förälder till två barn inte är att ta hand om den lilla, utan att ta hand om den stora. Förstå mig rätt nu. Det tar självklart mycket tid och energi att ta hand om ett spädbarn. Man är ständig jour och vet aldrig hur länge man kommer att få sova (eller om man ens kommer att hinna somna) innan barnet behöver en igen. För att inte tala om äta, duscha eller andra aktiviteter i fallande prioritet. Men det är inte så svårt . När barnet skriker tar man upp det. Verkar det hungrigt ger man det mat, är blöjan våt byter man den, vet man inte vad som är fel provar man allt man kan komma på. Det stora barnet är lättare att sysselsätta med TV eller säga "vänta", &quo