Bråk och utbrott

Efter jul och nyår har vi haft en jobbig period här hemma. Kanske är det den så kallade trotsåldern? Framför allt jag och Ronja verkar gå varandra på nerverna och börja bråka hur vi än försöker. Igår började dagen så här:

R: "Upp."
Jag: "Gäsp. Ok, vi kan gå upp."
R: "Upp!"
Jag: (sätter mig på sängkanten) "Javisst, vi går upp."
R: "Upp, upp, upp!"
Jag: (börjar ta på mig) "Ja, älskling, vi går upp. Kom då."
R: (kastar sig ner i sängen igen) "Neeej!"
Jag: Nähä? Vill du sova lite till?
R: "Nej sova! Upp!"
J: "Ja men kom då."
R: (flyr från mig och borrar ner huvudet i kudden) "Neeej!"

Det slutade med att vi sov en halvtimme till och sedan lyckades Jimmy få henne på bättre humör innan vi "började om" dagen.


Dels handlar det om att jag är höggravid, trött och inte har lika mycket tålamod som vanligt.

Enda lösningen på det är att ta det lugnt, vila och äta mellanmål ofta. Samt att motstå impulsen att planera in en massa andra saker att göra nu när jag inte jobbar längre. Föga förvånande orkar jag inte med att hålla igång hela dagarna även om jag gärna vill tro det.


Dels handlar det om att rutiner och vanor omkullkastats i och med helgerna.

Vi träffade mycket släkt och vänner, Ronja sov flera nätter både med och utan oss hon mormor och morfar och hos farmor och farfar. Hon var lika glad, söt och snäll som vanligt när vi där, men när vi väl kom hem var det helt annorlunda. Gråt, skrik och utbrott där hon bet och sparkade och slog framför allt mig.

Vem har inte hållit masken på jobbet eller någon social tillställning för att sedan tappa humöret när man kommit hem och låtit trötthet eller frustration över något gå ut över familjen? Det har i alla fall jag gjort mig skyldig till. I och med att Ronja är så social och tycker att det är så roligt att träffa folk, är det inte heller särskilt förvånande att hon visar sig från sin bästa sida hos andra. Hon vill ju inte missa något av det roliga!

Samtidigt kan jag mycket väl förstå att alla nya situationer och för henne oförutsägbara händelser tröttar ut henne. Det är vårat ansvar som föräldrar att inte utsätta henne för mer än hon klarar av. Men det här är något som gör mig väldigt kluven. För samtidigt är det viktigt för mig att inte behöva följa rutiner till punkt och pricka. Och för att det ska gå att vara flexibel måste man ju öva på det.


Dels tror jag att det handlar om Ronjas utveckling. För samtidigt som bråkandet och utbrotten har blivit många fler har hon gjort fantastiska framsteg på andra plan.

Hon har börjat prata om sin egen kropp mer ingående, kan precisera var hon har ont eller var det känns jobbigt. Hon vet att kakan hon åt förut är i magen nu och att bajset är maten hon åt igår.

Hon har börjat använda massor av fler ord, även om hon fortfarande pratar så otydligt att bara vi som känner henne väl förstår. Hon har mer konsekvent börjat böja och sätta samman ord, även om det inte är korrekt ("bokar" i stället för "böcker", "hjärtor" i stället för "hjärtan").

Hon har blivit väldigt intresserad av text och bokstäver. Frågar ofta vad som står på skyltar och förpackningar. Kan ibland (men långt ifrån alltid) känna igen "sin" bokstav - R.


Det jag har att dela med mig av är inte så mycket tips som förhållningssätt jag väljer att använda mig av i relationen med min dotter. Jag gör långt ifrån alltid rätt, men försöker att ständigt påminna mig om följande:

- Det är inte farligt att vara ledsen eller arg och det vill jag att hon ska förstå. Jag behöver inte bli ledsen eller arg för att hon blir det, utan kan se och visa att jag förstår samtidigt som jag själv håller mig lugn genom att benämna hennes känslor ("det verkar som om du är arg/rädd/ledsen") och erbjuda närhet och tröst. Jag behöver inte till varje pris och så fort som möjligt avleda från negativa känslor eller undvika det som gör henne ledsen, utan kan guida henne genom känslorna i stället.

- Om hon blir ledsen för att jag eller någon annan är arg eller skäller på henne så tröstar jag. Det finns alltid tid för en kram. Hon måste fortfarande plocka upp om hon rivit ner något eller göra det där hon inte ville göra, men om hon vill kan jag hålla henne i handen medan hon gör det.

- När hon är mitt i ett utbrott och det är tydligt att hon inte kan kontrollera vad hon gör så är det ingen mening med att resonera om vad som gick fel. I stället försöker jag erbjuda bättre alternativ på hur hon kan återfå kontrollen över sina känslor. "Slå på soffan i stället för på väggen - det gör inte lika ont." "Vill du ha en kram?" "Prova krama ett gosedjur." Först när hon har lugnat ner sig berättar jag att hon inte får göra si för att det är farligt eller måste göra så för att det är läggdags eller dags att gå till förskolan.

- Jag erbjuder många andra chanser. Om hon gör något hon inte får med en sak tar jag den ifrån henne, men om hon vill ha den igen efter en stund får hon ofta tillbaka den med en påminnelse om hur man ska göra. Jag anstränger mig för att ta tillvara på hennes försök att bli sams igen när vi bråkat om något. Ofta försöker hon busa och skoja till det genom att göra något tokigt, vilket i stunden oftast gör mig ännu mer irriterad, men jag försöker tänka att det är tanken som räknas och att jag uppskattar hennes försök.

- Jag försöker fokusera på det positiva och väga upp med fina stunder tillsammans. Gör mitt yttersta för att vi ska ha både roliga lekstunder, mysiga gosstunder och spännande lärostunder tillsammans varje dag.