Tre sätt att undvika dåligt samvete

Jag har stött på folk som säger att det inte finns några dåliga föräldrar. Det är rent löjligt. Det finns föräldrar som misshandlar och till och med dödar sina barn. Det finns föräldrar som låter sina barn gå utan mat för att de lägger pengarna på droger. Det finns föräldrar som intalar sina barn att de är värdelösa eller tvingar dem att begå brott. Det räcker inte att "alla gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar". Vissa är helt enkelt dåliga föräldrar.

Något som däremot inte finns är perfekta föräldrar.

Dygnets timmar räcker helt enkelt inte till att planera och genomföra alla aktiviteter som ska främja barnets motoriska, kognitiva och språkliga utveckling och laga näringsriktigt balanserad barnmat av egenodlade ekologiska råvaror och ha ett välstädat, kemikaliefritt och plastfritt hem och vara en god förebild som visar hur man lever ett harmoniskt, jämstält och produktivt liv. Inte om man ska ha tid att umgås med barnet i alla fall.

Det händer att jag går hemifrån innan Ronja vaknar och inte kommer hem fören hon har somnat igen. Då känner jag mig som en dålig mamma som väljer att gå på möten och annat i stället för att vara med henne. Visst finns det tillfällen när jag låter mig övertalas att göra saker som egentligen inte är viktiga eller när jag sitter alldeles för länge med min mobiltelefon trots att jag egentligen hellre hade lagt tiden på något annat. Det finns så klart anledning att ha dåligt samvete ibland. Men det finns också väldigt många gånger jag ha dåligt samvete utan anledning. Då gäller det att ha motstrategier! Här är mina tre bästa:

Intelektualisera

Det är lätt att ta åt sig av allt folk säger. Det är lätt att ryckas med av allt man läser, ser och hör. Det är lätt att börja tro att man är en dålig förälder bara för att man känner sig som en. Det gäller att göra precis tvärt om! Ifrågasätta sina egna tankar: är det här verkligen sant? varifrån kommer den här tanken? varför tror jag helt plötsligt att det är helt nödvändigt för barnets utveckling att man gör stimulerande aktiviteter hela tiden och livsfarligt att hon får underhålla sig själv en stund, finns det verkligen belägg för det?

Många gånger tänker jag också så här: barn som växte upp i bondesamhället för tvåhundra år sedan, eller som växer upp i helt andra delar av världen idag, deras föräldrar kan omöjligt ha tid att ägna sig åt dem 100% hela tiden och det blir folk av dem ändå.

Dubbelt rätt

Många gånger känns det som att det inte går att göra rätt. När jag pratar med kollegan som var hemma från jobbet tills barnet var ett och ett halvt år, fortfarande ammar och aldrig har låtit någon annan än sin man passa barnet så får jag dåligt sammvete för att jag inte tillbringar tillräckligt mycket tid med Ronja nu när hon är så liten. När jag pratar med kollegan som har turats om med sin man att jobba varannan vecka sedan barnet var ett par månader gamalt så får jag dåligt samvete för att jag inte är en bättre förebild för Ronja som delar lika på föräldraansvaret och visar att man kan har en professionell kariär samtidigt.

Bästa sättet att hantera den här kännslan av att det blir fel hur man än gör är att försöka vända det till att det blir rätt hur man än gör i stället. Om jag låter Ronja sova i våran säng så ger jag henne närhet och mys, men om jag lägger tillbaka henne till sin säng vänjer jag henne vid att klara sig själv. Om jag dubbelkollar att Jimmy packat ner allt vi behöver ha med oss så är det för att jag är en noggrann och ordentlig mamma, om jag inte dubbellkollar så är det för att jag litar på honom och ger honom utrymme att vara en bra pappa.

Fråga en vän

Jag får förvånansvärt ofta kommentarer om vad jag borde göra och inte göra som mamma. Inte lika ofta nu när jag inte har Ronja med mig överallt längre, men ändå. Som nybliven förälder är man tyvärr inte bara extra utsatt utan också extra känslig för kritik i och med att man, rent fysiologiskt, har lättare att oroa sig och reagera med rädsla i situationer där man kanske inte hade gjort det annars.

Det kan vara svårt att helt själv genomskåda och ta ställning till allt man hör. Ibland behöver man ett annat perspektiv. Det gäller bara att man väljer att prata med någon som kan hjälpa en att se nyktert på saker och ting, inte någon som får en att stressa upp sig ännu mer. Någon kanske invänder att det är oklokt att bara lyssna på de som säger det man vill höra. Men när jag ibland väljer att inte lyssna på någon som pratar om plötslig spädbarnsdöd så handlar det inte om att jag inte tror att det kan hända, jag tycker bara inte att det är hälsosamt att fokusera så mycket på det.