Babytecken - hur går det?

Att kunna komunicera med sitt barn är något som från början fascinerade mig och som jag hela tiden längtar efter att kunna göra bättre. Nu har vi kommit ganska långt, Ronja visar tydligt vad hon menar även om hon inte kan några ord ännu, så den första tidens frustration över att inte alls veta vad hon tänker har börjat lägga sig.

Jag hade tidigt intentionen att lära henne (och mig) babytecken för att kuna kommunicera ännu mer och tidigare. Läs mer om det här. Nu kommer vi till den stora frågan: hur går det?

Ronja har lärt sig de "vanliga" tecknen:

- Vinka betyder hejdå. Eller hej. Eller bara "här är jag, titta på mig".

- Skaka på huvudet betyder tokeri/bus. Typ "ha ha, vad rolig du är mamma" om jag gör en knasig min, eller "hallå, lek med mig, jag är på bushumör!"

- Peka betyder titta där. Den här helgen har hon pekat på allt. Vi har gjort vårt bästa för att benämna allt hon kan tänkas mena.

- Klappa händerna betyder bra. Eller bara "titta vad jag kan".

Det är tecken som alla, även vuxna, använder. De har hon sett alla möjliga människor göra medan det mest bara är jag som använder babytecken. Enligt vad jag har läst mig till så måste man använda ett tecken dagligen för att det ska fastna. "Självklart använder jag tecknen dagligen" tänker jag, men sedan inser jag att det finns dagar då Ronja inte har gått upp innan jag går hemmifrån och redan sover när jag kommer hem. Så det är kanske inte så konstigt att hon inte lärt sig fler. Dessutom är det förvånansvärt svårt att använda teckenspråk! Det fungerar inte om man håller något i händerna, eller bär på själv barnet, vilket ju ofta är fallet. Det fungerar inte om barnet tittar åt ett annat håll, vilket också ofta är fallet.

Jag har ändå en rad som jag fortsätter försöka använda dagligen så gott det går (mamma, pappa, mat, vatten, kiss, bajs, lampa, sova). Hon förstår de flesta, precis som hon förstår många ord man säger, även om hon inte har gjort några försök att använda dem själv.

Dessutom har jag ganska många ytterligare som jag använder mer sporadiskt. Jag tänker att när hon börjar använda några av de första, eller visa mer intresse för dem, så är det dags att lägga till fler. Om jag skulle försöka använda alla tecken dagligen skulle det bara sluta med att det blev ett tecken ena dagen och ett annat nästa. Jag tror att jag har större chans att lyckas om jag fokuserar på några i taget. Men jag använder fortfarande alla då och då för att inte glömma bort dem själv.

I värsta fall har hon och jag lärt oss några tecken "i onödan", som vi kan använda med andra som taler svenskt teckenspråk. I bästa fall har vi lagt grunden för en djupare kommunikation än vi haft annars. Det får vi aldrig veta. Kanske börjar Ronja prata innan hon lär sig fler tecken. Eller lossnar det med tecknandet snart? Det återstår att se.