Begränsningar och möjligheter

Som förälder är det lätt att känna sig begränsad. I populärkultur sprids bilden av att "livet tar slut" när man får barn och man måste se till att göra allt roligt innan dess. Jag är lite trött på det. Som med allt annat hänger det väldigt mycket på attityden. Man har inte roligare än man gör sig, oavsett om man har barn eller inte. Samtidigt ska man inte ha för höga krav på sig själv, för man kan inte göra allt som man gjorde innan. Åtminstonne inte på samma sätt och på samma tid.

Faktiskt respektive attitydsmässigt

Jag gillar ju det här med att se positivt på saker och ting. Att tänka på vilken tur jag har som lever i Sverige där jag får betalt för att vara hemma hela dagarna med Ronja, till exempel, gör mig lycklig. Och att jag under hösten varit på inte mindre än tre anställningsintervjuer där ingen tyckte att det var något problem att jag hade Ronja med mig, eller såg att jag hade ett litet barn som någon anledning att avstå från att erbjuda mig jobb, visar ju att jag har alla möjligheter man rimligtvis kan behöva för att skaffa sig det liv man vill ha, även om jag har barn.

Inte nog med det. Jag har en bärsele som jag kan ha Ronja i medan jag har händerna till annat. Jag har en mobiltelefon som jag kan kolla mina mail och en miljard andra saker på medan jag ammar. Jag har alla möjliga hjälpmedel och smarta uppfinningar till hands.

Hur man än vänder och vrider på det så är man ju rent faktiskt begränsad på vissa sätt. Man kan inte äta, sova eller gå på toaletten när man vill (om man inte låter barnet gallskrika och gör det ändå, förståss). Men i ett så accepterande samhälle och med ett så privilegerat liv i övrigt är anledningen att jag väljer att inte göra vissa saker trots allt bekvämlighet oftare än att jag inte kan. Jag skulle kunna bära ner saker i källaren i omgångar samtidigt som jag bär med mig Ronja upp och ner i stället för att vänta tills Jimmy kommer hem och ta allt i en vända. Jag skulle kunna resa i princip vart jag vill och ta med mig båda barn och barnsaker. Jag skulle kunna göra en hel massa saker, och låta Ronja hänga med, men det skulle bli extra besvärligt. Det skulle kräva så mycket mer tid och energi. Och dessutom vill jag inte. Jag vill hellre vara där för Ronja och fokusera på henne den tid som är just nu.

Men det finns ytterligare en anledning till att vissa aktiviteter går bort. Det är vanans och normens makt. Vissa saker som jag skulle kunna göra dyker helt enkelt inte upp i min tankevärld. Några saker har jag kommit på i efterhand men många andra är säkert fortfarande bortanför min föreställningsförmåga.

I samspel med andra

För mig har det inte varit särskillt svårt att anpassa mig och mina tider till Ronja. Det tog inte heller lång tid att vänja sig vid att tömma diskmaskinen, laga mat och sortera tvätt med en hand. Det svåra är allt där andra människor än jag och Ronja är inblandade. Jag har inga problem med att vänta med allt annat tills hon är nöjd. Men jag kan ju inte gärna kräva att alla andra ska göra det. Ändå är det ibland så det blir.

Jag kommer för sent. Jag planerar eller påbörjar saker som andra sedan tvingas avsluta eftersom  Ronja plötsligt slutar vara medgörlig. Jag har massor av saker med mig som tar plats och är ivägen och som jag inte får upp för trapporna själv. Jag behöver gå tidigare. Jag behöver göra paus för att fixa mat till Ronja. Jag kan inte hjälpa till med uppgifter som alla brukar dela på.

Alternativet är att inte lova något, stanna hemma och avsäga mig alla uppdrag. Då hade jag ju inte varit i vägen eller till besvär för någon. Men så otroligt tråkigt det hade blivit. Jag hade gått under, rent psykiskt. Och jag tycker jag är ensam nog som det är.

Alltså behöver jag fortsätta planera saker, ta på mig små hanterbara uppdrag, gå på möten, åka på utflykter. Och det innebär att jag kräver saker av folk omkring mig. Det har inte varit helt lätt att acceptera. Att just jag inte behöver vara den där "någon" som sätter på kaffe och tar in posten i scoutstugan är väl ok. Att be om hjälp att lyfta barnvagnen på och av en spårvagn är också en mindre sak. Men att inte kunna laga mat när jag bjudit hem folk på mat eller att inte kunna bära något när jag har massa folk som hjälper mig att flytta, det tar på krafterna. Det tar på självbilden. Men det är så vitt jag kan bedöma bättre än alternativet.

Man får inte glömma att många möjligheter också finns just i samspelet med andra. Och då menar jag inte bara möjligheten för mig att få hjälp och stöd av andra. Utan också möjligheten för Ronja att få träffa nya människor och bygga relationer med andra. På så sätt får hon uppleva saker som inte jag ensam kan ge henne. Och möjligheten för mig att komma närmare andra människor, både mina nära släktingar och tidigare okända personer, genom vårt gemensamma fokus på mitt barn.

Att acceptera begränsningarna

Av någon anledning hade jag en bild av att det skulle vara som svårast i början. Att man succesivt skulle kunna göra mer och mer saker. På ett sätt var det så. Dels var jag själv så trött i början att jag knappt orkade göra något och dels hade jag Ronja mer eller mindre klistrad vid mig på ett helt annat sätt än nu.

Men på ett sätt var det också mycket lättare då. Hon sov ju, mycket och var som helst. Och när hon var vaken krävde hon ofta inte mer än att alltid ha tillgång till bröstet för att vara nöjd. Då kunde jag spela kort i scoutstugan, sitta på styrelsemöte eller lyssna på ett föredrag med henne vid bröstet. Nu krävs det mycket mer pyssel med att underhålla, fixa mat till och hålla borta från andras saker. Sova och äta vill hon inte längre göra var som helst utan det krävs lite lugn och ro.

Det lustiga är att i början, de första månaderna, så var folk väldigt accepterande och hjälpsamma. Nästan överdrivet hjälpsamma. Alla frågade om jag behövde något och om det gick bra för Ronja att vi gjorde si eller så. Men nu har hon hunnit bli ett halvår och jag tycker att omvärlden visar lite mindre förståelse än förut. Men den stora skillnaden är nog att jag själv har högre krav. Jag tycker det börjar bli dags att kunna fungera som vanligt igen nu. Men det kan jag inte. Inte ens i närheten.

Kanske är det just för att det gick så bra i början, och för att jag inte kände mig så begränsad då som jag hade trott att jag skulle göra, som jag är besviken nu. Jag är besviken på att jag inte får mer gjort hemma om dagarna. Jag skulle ju kunna göra mer, jag orkar bara inte. Jag är besviken på att jag hör mig själv tacka nej till saker som jag egentligen skulle kunna följa med på, bara för att jag har Ronja att tänka på. Det skulle ju gå att ha med henne på läger eller ut i skogen på scoutäventyr, det är bara att det blir så mycket besvär så jag vill inte.

Man får inte tacka nej till allt. Man måste göra en del saker, även om det blir mycket besvär, bara för att behålla kontakten med livet utanför sin egen lilla bubbla. Eller om inte annat för att skapa lite strapatsrika minnen. Det är viktigt.

Men något som också är viktigt är att man faktiskt inte behöver tacka ja till allat heller. Även om man ju skulle kunna. Man måste få vila lite också. Även om jag vill se möjligheter i stället för begränsningar och fortsätta göra allt jag tycker om att göra så inser till och med jag att allt tar mer tid och energi numera. Och jag orkar inte hur mycket som helst, även om jag vill göra allt. Det gäller att prioritera. Och säga nej lagom ofta.

En sak som jag har lärt mig är i alla fall att känslan av att vara begränsad kommer och går. Även om det just nu känns som om man aldrig har kunnat göra någonting och inte har något hopp om att kunna göra det igne heller så kan det kännas helt annorlunda imorgon. För allt händer så snabbt och man är aldrig lika begränsad som man tror.