Att förundras över

Det finns så mycket att förundras över med barn!

Allt blir ett äventyr

Det roligaste är att man kan göra ett helt vanligt rutinärende till ett äventyr. I tisdags åkte vi och köpte skor. Det fanns inga i Iduns storlek på skoaffären hos oss, men det är typ tio minuter att åka till en annan skoaffär, tänkte jag optimistiskt. 2,5 timme senare var vi hemma. Blöta. Men vi hade i alla fall nya skor till barnen.

Och jag fattar att det låter jobbigt. Det är ganska jobbigt. Jag tycker att det är påfrestande at inte kunna planera. Och jag längtar efter att börja jobba igen, så att det åtminstonne kan var lite mer upp till mig om jag får saker gjort eller inte.

Men det är också det här som är så härligt. I alla fall när man har tid att låta det ta tid. När man har tid att stanna och kasta pinnar i ån. Hoppa i vattenpölar. Titta på en snigel. Då blir det inte bara att åka tre hållplatser med tåget, handla skor, sedan hem, utan det blir en hel upplevelse av nya möten, intryck och idéer.

Språket

Idun har precis börjat förstå vissa saker man säger. Och precis börjat förmedla sig lite mer nyanserat än nöjd/missnöjd. Det här första, när det precis börjar, är så fantastiskt, för det är ett löfte om så mycket mer.

Jag tycker att spårkets konstruktion är så fascinerande och det blir ännu mer tydligt när man hör Ronja utvecklas. För hon bryter ju mot vissa regler. följer andra. Och hittar på några egna.

Just nu har hon inte sovit färdigt, utan hon är "färdigsovad". Hon är inte mätt, utan "färdigätad". Och hon vill inte gå in, utan hon är "färdigvarautad". Jag älskar det! Och varför är det inte på det här sättet vi andra uttrycker oss? Det hade det lika väl kunnat vara...