Jämställdhet
Hej internationella kvinnodagen och hej ångesten över allt man fortfarande gör fast man vet att man inte borde. Vi borde ju vara jämställda nu. Så varför ägnar jag fortfarande en kväll åt att städa köket medan J sitter vid datorn? Varför har jag slutat tjata om att han ska lägga sin egen tvätt i tvättkorgen? Varför går jag med på att han förlitar sig på mig när det gäller att ha kalas uppskrivna i allmanackan och presenter inköpta?
Jag tycker ju att jämställdhet är viktigt. Jätteviktigt. Och jag vet ju att bästa sättet att föra vidare hälsosamma värderingar och beteenden till sina barn är att själv leva på det sättet. Ändå lyckas jag inte.
Jag tror inte att jag är ensam om att känna så här. Jag vill börja med att skicka en varm tanke till er som känner likadant. Kan vi en gång för alla sluta inbilla oss att man måste leva som man lär? Man måste inte vara perfekt på alla plan för att få lov att ha en åsikt. Man måste inte leva i en jämställd relation för att få lov att kalla sig feminist. Man måste inte alltid lyckas för att få lov att ha mål. Ibland står för mycket på spel, ibland faller man slentrianmässigt in i invanda mönster och ibland orkar man helt enkelt inte ta striden. Och det är ok!
Med det sagt tycker jag ändå att det här är en vikigt fråga att fundera över hos sig själv, i sin relation och i sitt föräldraskap. För att vi behöver ändra på allt som är orättvist tror jag egentligen att de flesta av oss är överens om. Det svåra är att faktiskt göra det.
Problemet är att hur sjukt orättvist jag än tycker att det är så ligger det faktiskt på alla oss som lider av "duktiga-flickan" syndromet att ta ett steg tillbaka om något faktiskt ska hända. Alla män, bröder och manliga kollegor med goda intentioner till trots så är våra vanor en stark kraft. Precis som vi inte alltid orkar fast vi vet att vi borde, så orkar inte de heller vara medvetna om varje steg de tar under en dag utan gör som de är vana. Om de inte märker att de behöver ändra beteende kommer inget att hända.
Mitt förslag är helt enkelt att sluta göra mer än din andel av det gemensamma arbetet trots att det innebär problem för dig. Problem på kort sikt. På lång sikt blir det bättre eftersom han kommer att lära sig göra hela sin del. Det här förutsätter så klart att du har någon som är villig att ta på sig sin del. Har man inte det kan man kämpa hur mycket man vill förgäves.
Det allra viktigaste om man har barn tillsammans tycker jag är att båda är föräldralediga. För det kommer så mycket med att vara hemma med ett barn. Man måste äta och därmed måste man se till att mat inhandlas, planeras och tilllagas. Barnet måste ha kläder och därmed måste man både räkna ut när det är dags att boka tvättid, boka den och sedan tvätta. Förutsatt att man inte har en partner som gör allt detta trots att hon jobbar då förståss...
Och det är otroligt lätt att vara den partnern. Man vill ju hjälpa till. Man vill inte att det ska bli fel. Men man måste låta honom göra fel!
Dubbelkolla inte väskan han har packat. (Om ni inte typ ska utomlands. Dubbelkolla då för Guds skull väskan!) Vad är det värsta som kan hända? Om ni behöver åka hem och hämta något som ni har glömt när det var hans ansvar att packa kommer han att lära sig vara noggrannare. Påminn inte om att det är dags att boka tvättid, låt honom upptäcka det själv. (Om ni inte måste ha finkläder snart.) Sluta
Jag menar inte att man ska gå till överdrift. Självklart ska man hjälpas åt och vara snälla mot varandra. Men precis som med allt annat nytt i livet behövs utrymme att testa själv och göra misstag om man ska lära sig.
Avslutningsvis vill jag påpeka att jag känner både män och kvinnor som lider av dilemmat att vilja vara alla till lags, ställa upp och ta på sig ansvaret. Det här är inte ett issolerat problem för oss kvinnor. Men det är en viktig del av det som fortfarande skiljer män och kvinnor i Sverige i dag.
Jag tycker ju att jämställdhet är viktigt. Jätteviktigt. Och jag vet ju att bästa sättet att föra vidare hälsosamma värderingar och beteenden till sina barn är att själv leva på det sättet. Ändå lyckas jag inte.
Jag tror inte att jag är ensam om att känna så här. Jag vill börja med att skicka en varm tanke till er som känner likadant. Kan vi en gång för alla sluta inbilla oss att man måste leva som man lär? Man måste inte vara perfekt på alla plan för att få lov att ha en åsikt. Man måste inte leva i en jämställd relation för att få lov att kalla sig feminist. Man måste inte alltid lyckas för att få lov att ha mål. Ibland står för mycket på spel, ibland faller man slentrianmässigt in i invanda mönster och ibland orkar man helt enkelt inte ta striden. Och det är ok!
Med det sagt tycker jag ändå att det här är en vikigt fråga att fundera över hos sig själv, i sin relation och i sitt föräldraskap. För att vi behöver ändra på allt som är orättvist tror jag egentligen att de flesta av oss är överens om. Det svåra är att faktiskt göra det.
Problemet är att hur sjukt orättvist jag än tycker att det är så ligger det faktiskt på alla oss som lider av "duktiga-flickan" syndromet att ta ett steg tillbaka om något faktiskt ska hända. Alla män, bröder och manliga kollegor med goda intentioner till trots så är våra vanor en stark kraft. Precis som vi inte alltid orkar fast vi vet att vi borde, så orkar inte de heller vara medvetna om varje steg de tar under en dag utan gör som de är vana. Om de inte märker att de behöver ändra beteende kommer inget att hända.
Mitt förslag är helt enkelt att sluta göra mer än din andel av det gemensamma arbetet trots att det innebär problem för dig. Problem på kort sikt. På lång sikt blir det bättre eftersom han kommer att lära sig göra hela sin del. Det här förutsätter så klart att du har någon som är villig att ta på sig sin del. Har man inte det kan man kämpa hur mycket man vill förgäves.
Det allra viktigaste om man har barn tillsammans tycker jag är att båda är föräldralediga. För det kommer så mycket med att vara hemma med ett barn. Man måste äta och därmed måste man se till att mat inhandlas, planeras och tilllagas. Barnet måste ha kläder och därmed måste man både räkna ut när det är dags att boka tvättid, boka den och sedan tvätta. Förutsatt att man inte har en partner som gör allt detta trots att hon jobbar då förståss...
Och det är otroligt lätt att vara den partnern. Man vill ju hjälpa till. Man vill inte att det ska bli fel. Men man måste låta honom göra fel!
Dubbelkolla inte väskan han har packat. (Om ni inte typ ska utomlands. Dubbelkolla då för Guds skull väskan!) Vad är det värsta som kan hända? Om ni behöver åka hem och hämta något som ni har glömt när det var hans ansvar att packa kommer han att lära sig vara noggrannare. Påminn inte om att det är dags att boka tvättid, låt honom upptäcka det själv. (Om ni inte måste ha finkläder snart.) Sluta
Jag menar inte att man ska gå till överdrift. Självklart ska man hjälpas åt och vara snälla mot varandra. Men precis som med allt annat nytt i livet behövs utrymme att testa själv och göra misstag om man ska lära sig.
Avslutningsvis vill jag påpeka att jag känner både män och kvinnor som lider av dilemmat att vilja vara alla till lags, ställa upp och ta på sig ansvaret. Det här är inte ett issolerat problem för oss kvinnor. Men det är en viktig del av det som fortfarande skiljer män och kvinnor i Sverige i dag.
Kommentarer
Skicka en kommentar