Stora steg

Den senaste veckan har Ronja tagit stora steg frammåt. Det känns som att hon plötsligt har blivit en stor tjej och inget litet spädbarn längre!

Dels har hon bestämt sig för att inte dricka bröstmjölk på dagarna, dels så har hon nöjt sig helt och hållet med att pappa är hemma. Tidigare har jag kunnat vara iväg några timmar, men idag var jag borta hela dagen (7:30-17) utan problem. Hon har dessutom börjat använda napp (litegrann) och fått mycket mer regelbundna mat och sov -tider. Allt detta på en vecka!

Att börja sluta amma

Jag har varit så orolig för hur det ska gå med Ronja när jag börjar jobba eftersom vi varken har fått henne att acceptera urpumpad mjölk på flaska eller mjölkersättning. Inte ens välling har varit någon hit, men det börjar gå att lura i henne i småslurkar då och då. Fram till för en vecka sedan krävde hon bröstet åtminstånne 8-10 gånger om dagen och även om vi hade en månad kvar på oss så var det som sagt något jag oroade mig väldigt mycket för.

Det visade sig att jag inte hade behövt oroa mig alls. Hon löste det nämligen helt själv. Plötsligt en dag när det var dags för morgonens andra ammning så sög hon inte på bröstet utan låg bara och lekte, slickade på bröstvårtan och fnittrade. Hon blev ändå sur när jag försökte stänga BH:n. Tydligen skulle hon ha bröstet där, hon ville bara inte dricka. Eftersom hon aldrig har velat ha napp (utom precis första veckorna i sitt liv) var det inte det första jag tänkte på, men när jag väl provade visade det sig att hon tyckte det var jättemysigt att ligga och gosa med kinden mot mitt bröst och en napp i munnen i stället.

Den dagen ville hon inte ha mjölk igen fören klockan 15. Påföljande dag ville hon ha mjölk på förmiddagen men inte på efteriddagen. Jag har varit noga med att inte gå för hårt fram, utan hon har fått bröstet de gånger hon har visat tydligt att hon har velat. Men samtidigt har jag varit lite restriktiv och provat att distrahera henne med annat i stället för att pröva med bröstet så fort hon verkar lite sugen. Jag vill ju inte att hon ska "glömma" att hon klarar sig utan. Nu har en ny ordning utkristalliserat sig där hon får mjölk på morgonen, på kvällen och vid nattningen (+ ibland enstaka gånger på natten).

Den första dagen hade jag väldigt ont i mins bröst. De kändes naturligtvis sprängfyllda trots att jag pumpade ur ett par gånger. Men med alvedon kommer man långt och efter ett par dagar kändes det som vanligt igen.

Nu hoppas jag bara att jag får fortsätta amma morgon och kväll i några månader till. Det är så mysigt att ha den stunden och den närheten tillsammans. Men bestämmer hon sig för att sluta med det så har jag ingenting att säga till om.

Tider

Amningsstunderna på dagen slutade ofta med att Ronja somnade och sov en längre eller kortare stund. Nu när hon inte ammas på dagen längre så har vi nu behövt hitta andra sätt att få henne att sova middag. Och eftersom hon inte längre somnar så många gånger bara för att hon blir ammad så märks det plötsligt mycket tydligare att hon behöver sova. En gång har hon somnat med nappen och vaggad i famnen. Men ett "felsäkert" sätt är att ta en promenad i barnvagnen.

I och med att både mat och sov -tiderna nu är både färre och lättare att styra så har Ronjas "schema" plötsligt blivit mycket mer lättöverskådligt och regelbundet.

Att vara ifrån varandra

I och med att Ronja krävt mjölk från ett bröst så gått som varannan timme tidigare så har det begränsat tiden jag kunnat vara borta ifrån henne. Jag hade trott att hon skulle behöva lite tid att vänja sig vid att vara borta från mig också, men nu när amningsintervallen inte begränsar längre så har det inte varit några problem alls.

Inte för Ronja vill säga. Jag var borta från henne 4 timmar i torsdags och städade det sista i vår gamla lägenhet och nästan 10 timmar idag när jag var på FRG-övning. Båda gångerna kändes det som att jag skulle gå sönder av saknad efter henne. Även om övningen var något jag sett fram emot och jag hade kul där så satt ajg och önskade att jag kunde åka hem och aldrig göra något annat än att mysa med Ronja igen. Men jag stannade. Och det kändes faktiskt bättre på slutet.

Att det går så oväntat bra för Ronja att vara med Jimmy i stället för mig gör att jag inte längre behöver oroa mig för den biten heller när jag ska börja jobba. Det öppnar också helt nya möjligheter i form av lite mer tidskrävande fritidsaktiviteter för min del. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska vemodigt också. Jag har gått från att behövas dygnet runt till att kunna lämna Ronja sovande i sängen med en lapp på köksbordet till Jimmy på ett halvår.

Hon växer så fort att jag inte hinner med.