Andra vuxna i barnets liv

Nu har det hänt. Ronja gråter inte när jag lämnar henne på förskolan längre. Jag tror att det har att göra med hennes trygga och sorglösa personlighet, att hon tycker om andra barn och att vi föräldrar gör vårt bästa för att förmedla inställningen att förskolan är något bra - men framför allt den fantastiska förskolepersonalen.

Även de dagar hon fortfarande grät när jag lämnade henne brukade jag tjuvkika genom fönstret och se hur hon visserligen inte är glad än, men inte heller grät efter mig, utan tryckte sig mot en av sina "fröknar" för tröst och närhet. Jag har blivit varnad för att det ska kännas dubbelt när ens barn börjar ty sig till andra, och så svårt som jag hade att ens släppa taget om henne de första månaderna trodde jag att det skulle bli svårt, men min oro har varit helt obefogad. Det känns bara otroligt fint.

En annan obefogad oro har varit att över huvud taget låta Ronja börja på förskolan så pass tidigt. Som förälder får man höra både skräckexempel, "goda råd" och fördömmande ord om sådana val. Även om också fick höra många positiva kommentarer och vi fick stöttning från familj och vänner i att göra vårt eget val så fick det mig att tvivla. Nu när det har gått ett tag är jag övertygad om att det är bra för Ronja att gå på förskolan. Hon har utvecklats jättemycket på den här dryga månaden och dessutom blivit lugnare hemma. Jag är jätteglad att hon får möjligheten att tidigt utveckal relationer med andra barn och vuxna.

De absolut viktigaste vuxna, förutom mig och Jimmy så klart, är mormor, morfar, farmor och farfar. Jag är så glad att de vill och kan vara en del i Ronjas liv, att vi träffas regelbundet och att hon kan stanna hos dem över natten nu utan problem. Innan jag fick barn hade jag en halv tanke på att fortsätta min utbildning i Skövde och kanske till och med flytta dit en period. Nu är jag jätteglad över valet att stanna i Göteborg (nåja, Göteborgsområdet) och möjliggjöra den här tätare kontakten.

Det kommer bara att bli viktigare i framtiden att hon har en trygg relation med fler vuxna. Eftersom alla personer och alla relationer är unika tänker jag att ju fler vuxna barnet har i sitt liv, desta större är chansen att det finns en person som barnet känner sig tryggt med att anförtro sig åt med just det specifika problem som har dykt upp. Och desto större är chansen att det finns någon som kan svara på just den frågan som barnet undrar över just nu eller kan lära ut just den förmågan som barnet vill lära sig.

Det är naturligtvis inte bara mor- och farföräldrar eller andra släktingar som kan vara viktiga vuxna i ett barns liv. Ett annat val jag är nöjd med är att redan från början låta Ronja vara med mycket och träffa de vi föräldrar träffar till vardags. Inte alltid - det är orealistiskt - men ofta, har hon fått följa med på de aktiviteter vi har i stället för att någon av oss ska stanna hemma med henne. Det kan vara scoutaktiviteter, styrelsemöten eller bara att gå ut och handla. Förutom att det ger mig och Jimmy mer tid tillsammans och mer tid för våra intressen så ger det Ronja möjlighet att lära känna våra vänner och bekanta. Och det i sin tur lär henne att det är ofarligt och kanske till och med kul att träffa nya människor.