Mammigheter

Det är lustigt att barn kan vara så olika. Så olika varandra, fast vi behandlar dem på samma sätt. Eller inte alls konstigt som min kära make säger "för de är ju två helt olika personer". Till och med barnens kusiner (som både är enäggstvillingar och har vuxit upp tillsammans och på samma sätt) är ju olika. Det om något är fascinerande. Innan jag själv blev förälder hade jag en idé om barn som "ett tomt blad" man kunde forma. Jag blir mer och mer övertygad om motsatsen, att barn har sina alldeles egna personligheter redan från början. Det vi kan lära dem är hur de ska förhålla sig till sig själva. Hur de ska hantera sina egna personligheter i relation till världen. Och det är förståss inte så bara det! Samma barn är också så olika sig själva från en fas till en annan. Bärsjal, till exempel, älskade Ronja. Hon kunde sitta i den hur länge som helst. Gå och handla? Perfekt! Åka buss? Check! Möte? Javisst! Jag hade Idun i börsjal när jag lämnade och hämtade ...

Ju äldre Ronja blir desto mer märker jag att det roligaste inte är att leka. Många gånger tycker jag inte ens att det är speciellt kul att leka. Det roliga är att göra saker tillsammans - inte lekar utan "riktiga" saker. Laga mat, posta brev, plocka blommor. Och det är en sån skön insikt att ha nu när nummer två är liten: man måste inte gilla att leka. Det är bara några år tills det går att göra riktiga saker ihop, om än med ganska mycket begränsningar. Jag visste ju det redan innan. Det är ju en sån där sak som folk säger, som man läser. Men det blir en annan sak när man upplever det själv. En sak som jag har drömt om att få göra tillsammans är att hitta på sagor. (I mitt huvud spinner det förståss iväg till hela serier med utgivna barnböcker och andra omöjliga projekt...) Och nu har det faktiskt börjat! Länge har det låtit: "Berätta om trollet, mamma!" "Berätta om dockan, mamma!" "Berätta om moroten, mamma!" och så har jag fått hitta på histori...